Jag bara kom där
Genom gångtunneln
På cykelvägen intill ängen
Håret rufsigt, ja helt orört, på min spröda knopp
Så kom livet bara, eller om det hade varit där hela tiden
Svepte upp mig i luften
Tog med mig bort
Utsatte mig för en massa smörja
Mer än hälften
Saker jag starkt ogillade
Ofta helt plötsligt
Höll det fast mig
Armarna på ryggen
Medan solen sken där ute
Min nästa tryckt mot glasrutan
Allt som plötsligt bara krävdes av mig
Alla röster i öronen
Som kanske var mina egna till största del
Fick mig nästan att tappa sugen efter ett tag
Det var så overkligt allting
Jag blev en sorts klädställning för all möjlig skit som behövde hängas upp
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig tyngden
Av ett liv
Kanske faller jag en dag genom fönstret
Ut på det solvarma gräset
Sedan blir det någon annan som får plocka upp mig
-Nämen hur gick det farbror?
Glasskärvor som pölar av hårda tårar
överallt
Kanske monterar de ner alltsammans och gör mig till kaffeved.
Inte mig emot
Att förångas i någons spis är allt jag kan begära av ett slut