denna oöverkomliga ådra
kan lika gärna vara en evighet
av vågrörelser.
om vi någonsin hittat källan,
det bubblande forsandet,
kompakt nog att gå runt
i en lätt cirkel.
om vi någonsin hittat den
skulle vi redan ha gått
så långt tillsammans,
att denna flod aldrig gick isär.
nu vi kan lika gärna behålla den
såsom en del av oss.
och vem ska säga
att det inte är det allra heligaste?
det brinnande hjärtat som håller
undan allt från att krascha
mot det hela.
håller oss från att krossa
en annans strupe i vår hunger.
på vardera sidan
av denna floden
står vi nu.
denna kammare, denna slöja,
som slets sönder och blödde.
vi hittar nu
en annans siluett
genom rök.