Himlen är orange, Marie Christine och jag dansar, pratar, och tiden står still, även vid skrivbordet, Strindberg fick inte fram ett ord, slängde iväg pennan, reste sig upp, tog på sig kavajen och försvann från hotellet; jag stannar och kollar boklådans innehåll, gamla slitna böcker med sönderlästa texter, jag går vidare, vart jag nu ska gå, var jag befinner mig, är jag utanför ateljén, målar far på mitt porträtt och mina barnsliga händer eller är det blyertsteckningen jag ser framför mig, hur den hänger inramad på väggen, på fotot i mobiltelefonen.
Jag går fortfarande utmed kajerna, tunna skyar vilar lojt mot de bleka solstrålarna. Det vilar en sorg i sinnet när jag tänker på Marie Christine, uppbrottet, hennes hemresa, förtrollningen som inte finns längre, den gråa verkligheten bland Paris´ husfasader; är det den jag försöker lämna bakom mig här på väg tillbaka till ateljén för att äntligen höra min röst rikta sig till min far, sittandes på den enkla träpallen med ansiktet dolt i sina händer? Vad kommer jag fråga honom, kommer jag fråga nåt överhuvudtaget, vad vill jag veta, eller kommer han fråga mig vad jag gör i Paris, eller blir vi tysta framför hans Dalamålning? Hans händer har blivit gamla och håret grått och tunt, som vore det min spegelbild; när jag studerar fotografiet har tiden runnit under Paris` broar i många år, men jag rör mig i en helt annan tid utmed kajerna och trottoarer, som stryker utanför caféer där Sartre sitter och skriver i cigarettrök, nej, han håller pennan i höger hand och pipan i vänstra, koncentrerad, nästan djupt försjunken; han ser ung ut, runda glasögon och håret välkammat, alltid vid samma bord, alltid med en glas cognac; när han lagt ifrån sig pennan, tänder han pipan, blåser ut ett rökmoln, reser sig från bordet, stoppar ner anteckningsblocket i kavajfickan, vinkar bort till bartendern och lämnar lokalen. Vi går förbi varandra, Han genar över gatan och försvinner runt hörnet av en smutsgul fasad som trotsar grådiset. Och tiden står still.


©DrDrappa 2022