Handen leker. Handen smeker. Handen skapar tusen hål. Tusen sår med tårar osynligt blödande. Ännu efter en halv livstid rinner de och har bildat ett nytt rött hav.

Inatt drömmer hon igen, inget som går att upprepa i ord annat än att det är samma scenario som alltid. Handen som lekte, handen som smekte. Handen som egentligen slog med sin fjäderlätta beröring. Hon hör hur det krasar, hur hon går sönder, upplöses och nästan inte finns mer.

Att gå sönder vid så unga år skapar mörka, otäcka minnen som för alltid består, hemsöker och smärtar. Smärtorna som upprepas i våg efter våg när ångesten väller över. Hennes alldeles egna eviga tsunamis. Hur många gånger har hon inte försökt
klamra sig fast vid verkligheten utan att lyckas. Hur många gånger är hon inte här utan där. Där hon verkligen kantrar. Där hon inte vill vara.

Den som ska skydda och ta hand om, älska sitt barn - inte äga det som en leksak att beträda gränser och integritet.
- Kom, säger pappa. Vi ska bygga en koja och där under bordet i källaren leks en lek. Bara deras lek. Ingen får veta för det är en hemlig hemlighet. Hon ska vara en duktig flicka och hon tittar på filtens rutiga mönster medan det sker, medan hon går sönder. Bitar som aldrig kommer att kunna fogas samman. Känner hur hon blir halv. Det går som en skälvning genom barnakroppen. Över henne ligger en tung man. Ovanför källaren i köket steker mamman pannkaka efter pannkaka. Flickan undrar om mamma vet att nu har allt stannat. Klockan har slutat ticka, solen har gått ner. Pannkaksdoften blandat med pappans fjäderlätta beröring. Hur hon plötsligt kräks. Hon knuffas hårdhänt bort. Torkar sig med den rutiga filten hon kommit att hata. Sedan sitta vid köksbordet. Tugga maten till den växer i munnen. Hur hon springer på toaletten och kräks igen.

- Det måste vara magsjuka, säger mamma och håller undan dotterns hår medan kräkningarna rister i den tunna lilla kroppen. Pappan sitter tyst i köket. Äter pannkaka efter pannkaka. Sur efter att leken gått helt snett. Mamma bäddar ömt ner sin dotter. Lägger hennes favoritnalle intill och ställer en hink bredvid sängen. 

Hon vet vad som väntar ikväll när hon och hennes man har lagt sig och lampan släckts. Hårda slag innan hon täcks av våld. Även hon vet om denna lek som försiggår nere i källaren, Hon vet för att det är hon som städar upp. Hur hon står ut begriper hon inte. Hon kan kan knappt andas mer. Han har krympt livsrummet, gjort henne ensam. Sett till att avståndet till släktingar och vänner bara växer och växer. Nu den senaste tiden har en tanke ilat genom henne dag som natt; hon måste rädda sin dotter, hon måste rädda sig själv. Hon måste ta dem därifrån. 

Innan natten faller lyfter hon upp sin dotter i famnen. Öppnar fönstret och rosenrabatten rispar med sina taggar. Taggar som inte känns. Taggar som är deras livräddare utan att rosorna vet. Utan att han märker. I mörkret försvinner de. Bort bara bort. Ingen vet vart. Det viktigaste. Att han inte vet.