Hustrun orolig för vad de ryska och ukrainska
skolbarnen ska göra med varandra idag.

Jag har ont i magen.

Springer. Långt. Fort. Blodsmak.

Duschar.

Trycker min nakna kropp
mot balkongdörrens glasdörr
för att låta den underbara solen,
min enda gud,
värma min hud, min mage, mitt hjärta.

Läser nyheterna för femtielfte gången.

Kan ett svenskt pansarskott slå sönder
ryssens djävulsvapen...eldkastaren ?

Ser att den kvinnliga, tyska tolken
inte kan hålla gråten borta när Ukrainas
fantastiske president säger att "...vi vet precis
vad vi försvarar".

Där
bryter jag också ihop och gråter som ett barn.

Jag är rädd för världskrig och jag tänker
bara på Ukrainas folk.

Varför mördas bara de goda ledarna ?