Är det inte konstigt? Solstrålarna radade upp sig över mitt täcke och målade ett mönster av lysande linjer den morgonen. Damm glittrade, dansade ovanför. Och jag - jag gick sönder. Det där som tidigare hotat att brista vid varje sorg, buktade, spändes ut till gränsen och sen - helt plötsligen - bortom den. Något flödade ut eller in, något iskallt, vasst, bedövande smärtsamt. Efter det slutade tankarna att fungera rätt. Det blev hål, jag blev ett gap i mig själv, ett ingenting. Mot sådant hjälper ingen logik, logiken kan inte existera där. Sambanden blir upplösta. Känslan regerar med sin darrande hand.

Jag påminns om det nu. Jag vaknar innan henne. Hon gnyr lite i sömnen, makar sig närmre min kropp, finner min värme och sen lugnar sig andetagen på nytt. Hon är så vacker att det gör ont i mig. Och så letar sig solstrålarna in, precis som den där morgonen. De lägger sig över oss, lyser upp kurvan mellan hennes höft och midja och min arm runt hennes kropp. Mitt hjärta börjar genast springa snabbt, snabbare.

Där är ni, tänker jag.
Där är ni.
Har ni kommit för att hämta mig igen?