I romanen L'Atlantide (1919) av Pierre Benoit sjönk inte ön Atlantis i havet. Ön reser sig ur havet och blir en del av Sahara - öknen är ett hav. Det som händer i romanen är att europeiska upptäcktsresande och äventyrare i Sahara, den ena efter den andra, hittar Atlantis, men återvänder aldrig. De upptäcktsresande, en efter en, blir kära i drottningen av Atlantis och sedan dör de. Dör av kärlek! Med andra ord frasen: "Death by snu snu" är egentligen en allegori över faktumet att kärlek till äventyr kan döda.

Jag, min kärlek var inte äventyr utan dagdrömmar. Om jag går vilse i dagdrömmen blir min fantasi något som en dag kommer att rädda. Istället är den självdestruktiv.