Hon drar sig samman,
krampar närmare bestämt.
Viskar lugnande:
”Visst gör det ont när skalet spricker?”
”Vilket skal?” viskar jag tillbaka.
”Själens skal.”
Hennes röst än klarare. Mer bestämd men len.
”Vad händer nu?”
Min stämma krackelerar, knappt hörbar.
Nu stöts det kvarvarande ut.
I blodet sipprar det förlegade arvet,
från härstamningens arma mödrar.
”Och starka och kraftfulla”, tillägger jag.
”Det med”, säger hon. Rösten är nu mjuk och moderlig.
”Sen då?”
”Sen strömmar ljuset in. Det klara och rena.
Kristus kärleksfulla ljus.”
”Du menar kristusenergin?”
”Förstås”, säger hon.
Sen tystnar hon.
En void av tomhet uppstår.
”Men min längtan då? Min dröm om livet?”
”Det får bli en annan gång, mitt barn.” Samma väna, mjuka stämma.
”Det får bli en annan gång.
Ditt Dharma är ett annat.
Ditt Dharma är det högsta.
Ditt Dharma är ”I am that I am”.”
Sen tystnar hon…..
Jag fortsätter ströva bland blåbärsriset. Katten kommer följsamt efter.