Vårt barnbarn gör sig illa och gråter
mamman tar upp henne till bröstet
som som vanligt i paradiset är fullt

snart är gråten och förtvivlan bortsugen
uppslukad glömd och ett illa minne blott
mammans rinnande tröst låter solen lysa igen

när vi så småningom skiljer oss från bröstet
har det värsta av allt det värsta redan hänt
nu är vi ensamma och tvingas börja tänka

omkring vår svåra ångest över tillvaron
om vår djupa smärta över vår ensamhet
här börjar nu jakten på det nya bröstet.