Han säger så mycket och jag hör så lite. Försöker stänga öronen helt. Hans extremistiska sätt skrämmer mig, har visat mig att han rymmer så mycket hat. Ändå kommer vi från samma familj med samma uppväxt där dag var natt. Samma gener och ändå så olika. 

Han var alltid den som utmanade vår pappa. Åkte på stryk. Fortsatte protestera. Åkte på mer stryk. Jag minns honom liggande på golvet, på trasmattan och fick sparkar rakt i magen av vår demoniske far. Ingen vill ha en sådan till pappa. Vi var hans egendom, rakt igenom. Vi var i hans våld.

Inte ens vår mamma kom undan. Hon försökte skydda oss så gott det nu gick. Hon tog emot många slag för vår skull. Han siktade in sig på hennes mun för det hon sa när hon försökte protestera. Han siktade in sig på hennes ögon för att hon såg honom, det usla i honom. Han siktade in sig på nyp och örfilar. Ibland hördes en lång utdragen misshandel utanför vår stängda sovrumsdörr. Ibland önskade jag att det hade suttit en nyckel i den dörren så vi hade kunnat låsa monstret ute. Ingen nyckel, inget skydd, inget försvar.

Och tystnaden efteråt som var sprängfull av instängt hat. För nog hatade han oss, sin familj. Vem gör annars så som han gjorde? Han var envåldshärskare. Kung i sitt rike och vi hans undersåtar.

Det värsta var när han kom in i vårt sovrum. Jag låg högst upp i våningssängen tätt tryckt mot kanten med den blommande tapeten. Jag önskade att jag var en av de sirliga blommorna när hans händer närmade sig. Knoppande små flickbröst. Hans beröring. Jag skakade som av köld och försökte ligga stilla annars skulle det bara bli värre. Hans tunga i mitt öra. Hans tunga... Nej, jag kan inte tänka på det, inte ens tala om det mer. Vi sätter punkt där. Jag önskar att min kropp inte minns. Ibland önskar jag att jag inte finns.

.