Det är det där jävla regnet igen
slår på rutan som sten i skorna
på vägen hem när fötterna
redan skrapats blodiga

Kylan drar runt i lägenheten
och förmågan att leva
ligger undanglömd bland tiden
kvar är livets existensminimun

Visst kan man klä sig i ett leende
men vad gör det när inget
av den man var står kvar
på platsen där allt tog slut

Sena kvällar och flaskorna
som tog slut snabbare
än macholögnen
"ensam är stark"