I måsens kalla ögon bara havets horisont
som skiljer himmel från avgrund.
Efter att ha lärt sig om avstånd
vänder han aldrig åter;
enkel resa mellan vatten och luft.

Han har lämnat land så ofta
att marken blivit en illusion att försaka -
ut över vattnet med en kort blick nedåt
sedan vrids huvudet långsamt framåt
och bara hav kvar i hjärtat.

Och plötsligt solbelyst
syns hans vingslag speglade i havsytan
tills han – alltför medveten om sig själv –
överger varje rörelse
och blir en staty i luften.