en människa blott en människa är

med sina rädslor och sitt mörker

 krånglar genom livet med besvär 

blicken mot himlen höjer 

säg du däruppe ovan allt 

är detta vad du kallar liv 

varför är här så kallt

tillvaron så relativ

på jorden människor traskar

tröstlöst med hukande gång

ingenting dem längre överraskar

de sjunger alltid samma sång

det är de håglösas armé

som förlorat sitt livsmod

det är ingen större idé

försöka ingjuta dem mod

för livets vedermödor

de illa rustade är

de bär sina tunga bördor

åt himlen de svär

på jorden vår fader dem satt

för dem att uträtta sitt värv

att träla båd dag och natt

allt detta till människans fördärv

jorden var ej nåt paradis

det ska gudarna veta

på ryggen bundit eget ris

en riktig minnesbeta

men än är inte hoppet ute

kanske det kommer en dag

när vi får se det slutet

som blir till människors behag