Även om snöfallet
lyser frid över allt -
tvingas skingra
sömnens slöjor.

Den kalla hand
som frosten förutsätter,
motvalls mänsklig värme -

välsignar nådigt
med sin vaxljusvita
upphöjdhet

allt med kristallisk kyla,
mollstämd dimma,
snö och is.

Trots vintervackert och månljus,
underkastelse och svårmod,
uthärda i melankoli -

kyssa den prästerliga hand
som slår psyket med blekhet
och plågar.

Årlig acceptans
av åter öppna sår.

Senarelagt liv
på obestämd tid,
framdeles.