Midvinterns klarhet sammanfogas mödosamt:
i mörkrets månad belyser ljuset blott detaljer.
Linné måste utmattad räknat ståndare hos vintergäcken,
oavbrutet avbryten av kyla eller mörker, vind eller väta.

I minnet förblir kaleidoskopiska spår av solens försvinnande
eller någon ännu oregistrerad, halvfärdig förnimmelse,
hjälpligt noterade de dagar gryningssolen glödgar
molnens undersida i en ljusturkos himmel.

***

Men oavsett om grundkänslor är binära, och eftertanke är ett
återskapande med en finare uppsättning verktyg, eller ej,
kvarstår det fastfrysta gruset och den kalla, stilla luften
under ljusa timmar som en skärpning av syn, andning och känsel;

vattenpölen, här, täcks av krossad, återfrysen is,
framräknad i en vitsvart värld
vars kyla grundlägger rena observationer,
som där: en solvärmd sten har smält hål i snön.

***

Under en ljusvattnad luftstrimma
överbryggas solnedgångens blodapelsinröda himmel
av skyar lika bleknat papper
omgivna av djuplila sken.

En halv himmel bort härskar natten och en trekvarts måne,
och i det lätta mörkret klipper träden ut allt fler silhuetter
allt djupare i skogen tills himlen blott är skärvor mellan träden
och nattens enda sken är lyktans speglingar i hjortarnas ögon.