där jag i vinterkvällen
tänt min brasa
där som den unge Elis
brukade gå
när en helt ny eld
sakta brinner
kan endast nattens väsen
nu se på

jag känner hur vintervinden
smeker kinden
och hur jag låter
mina tankar börja gå
när jag hör hur ugglan
lystet hoar
känner jag mig lycklig
så som få

så när jag nu sitter
här i natten
och ser upp mot stjärnorna
där i skyn
då kan jag känna
kroppen rysa
och från himlen faller
små sagogryn

då ser jag en skepnad
sakta skrida
där ute i gläntan
och strax förbi
detta berör mig
just i stunden
med en märklig känsla
av melankoli

jag hör hur det knakar
ifrån vinden
och hör glada röster
ifrån förr
ja hur det gnisslar
och det gnäller
där från vindstrappans
gamla dörr

det är en känsla
så obeskrivlig
och den känns så tung
på ett konstigt vis
som en sorts skogarnas
egen gåva
i en lätt förförisk
vintrig bris

när jag då så sakta
lägger mig ner
med mitt öra
tätt tryckt mot marken
då hörs det steg
från en svunnen dåtid
och trädens viskningar
sprids av barken

just där i nattens
så tunga mörker
växer en vålnadslik
dimma fram
och där från skogen
hörs det ett skri
över en av is
bottenfrusen liten damm

så där helt plötsligt
nu skogsråt står
med en blick
som kan smälta is
detta är kanske en dröm
i en annan dröm
men ändå så verkligt verklig
på något vis

som en folksagans
mytiska vandring
där i mina förfäders
gamla spår
så för naturens eget
och mitt beskydd
där nu mitt i natten
jag tacksam står

så nu vill jag somna
till gamla sagor
om skogsrån älvor
och bergatroll
för där i hembygdens
djupa skogar
där har alltid sagorna
spelat roll

Copyright © AndLou