En ny vinter har tagit sitt grepp över oss

morgnarna är bitande kalla och himlen klar

kall luft som fyller upp hans trötta lungor

när solen skär som en kniv genom morgondiset

i ett stelt och näst intill melankoliskt tillstånd

går han tillsynes planlöst där i vinterlandskapet

de enda spår han ser i snön är hans egna

fotsteg som skapar en gigantisk lemniskata

ja allt som han känner nu är oändligheten

hans steg blir allt kortare och kortare

orken finns helt enkelt inte där längre

han stapplar och faller i den kalla snön

men han ler ändå en allra sista gång

…upp emot solen

Copyright © AndLou