I.

Här, vid stadslabyrintens inlopp,
där enstaka studenter hastar
över hala kullerstenar
och kall, fuktig luft skyler husen,

kan du ännu svagt minnas fiskarnas ankrande
när havet gick upp till Stortorget
och hur sjåarna bar deras fångst till saluhallen
som för att hålla himlavalvet uppe.

Kanske har någon åkallat demoner för ofta,
för havet försvann ur vårt förflutna -
bara i halvglömda sagor har vågorna

någonsin vällt in ifrån Grönegatan;
nu smyger blott svagt vinterljus in från sidogatorna
och tidigt skymning smeker butiksväggarna.

II.

Måhända fanns här aldrig något hav,
bara en dröm du och jag hade:
skeppen som bar mening över mörka djup
har ersatts av ovarats mörker

- men gatunamnet vittnar ännu om
hur fiskarna trålade havsbotten efter stjärnor
och det olivgröna havets tunga täcke
dolde avgrundens förtroliga förbund:

så länge namnet består kan kanske det
som en gång fanns och nu aldrig funnits
förbli ihågkommet, en bricka i livets mosaik;

stjärnhimlens mångfald tesselerar alltjämt
rymden av mänskliga erfarenheter;
månens ärriga ansikte speglar vår bräckliga värld.