Många människor har under alla tider undrat
hur det kommer sig att mamman
verkar spela så stor roll
i våra liv.

Jag har mest undrat över hur det kommer sig
att man undrat över en sån sak.

Det är hon som har gett oss livet !

Vi har bott inuti henne och vi har växt
till människor inuti henne !

Vi har upplevt en av livets värsta
skräckupplevelser med henne...tvingats
ut ur "paradiset" under smärta och skrik,
ilska, rädsla...till den obekanta friheten
utan fysisk smärta men med en existentiell
ångest i stället.

Hon är det värsta och det bästa.

Det är inte ett dugg konstigt
att hon är med oss överallt.

På gott och ont ska genast sägas.

En annan grej är att hon förekommer i våra liv
på olika sätt, beroende på om vi är män
eller kvinnor.

Undantag finns alltid
mest för att bekräfta regeln :

Dottern kämpar hela livet med mamman
på insidan...stundom genom att ta avstånd
från henne och stundom genom att identifiera sig
med henne.

Det arbetet sker för det mesta helt omedvetet
så att kvinnan oftast tror sig om att vara
oberoende av mamman.

Sonen kämpar hela livet med mamman
på utsidan...stundom genom att ta avstånd
från henne ( via kvinnor i gemen ) och stundom
genom att låta henne ( andra kvinnor )
komma honom nära.

Det arbetet sker mer medvetet därför att han
-med besvärliga mamman i minnet -
har placerat henne i andra kvinnor och
anser sig kunna kontrollera hennes inflytande
på det sättet. Han tycker att kvinnor är svåra
men genom att ha kontroll på dem i det yttre
så är han skapligt "säker" på att kunna skydda sig
från den livsfarliga regressionen.


Men just pga att han ( lurat sig själv och ) tror sig
ha kontroll i det yttre så har han i det närmaste
noll koll inåt på känslor, fantasier och längtan
efter henne.

Det bästa för bägge könen är att ha verklig
fysisk kontakt med mamman så länge det går.

Och hur långt det är måste man själv avgöra
men man blir inte av med en svår mamma
genom att inte ha kontakt.

Snarare tvärtom så blir hon då svårare.

Dvs vi blir svårare.