Ute var det som det var. Hon ställde hinken på verandan och visste att vattnet i den skulle frysa innan kvällen. Ändå ställde hon den där.
Det skulle ju gå att tina upp isen om bara huset blev tillräckligt varmt. Om bara veden kunde brinna.
Den skulle varit torr om någon hade sett till att ordna med det under den tid det var sagt att ved skulle huggas. Nu hade det inte blivit så och hon hade vetat det länge och nog nämnt det någon gång. Eller jo, flera gånger. Och nog fått ett eller annat svar. En grymtning eller en suck.

Men sen hade hon sagt, att hon ju kunde hantera en yxa hon också. Om det behövdes.
Det var efter det hon tystnade och tänkte att någon råd får det väl bli. För hon ville inte bli blålila kring ögonen. Och tänkte, att hon aldrig mer skulle låta honom få anledning.
Hur nu det skulle gå till.

Sist hade hon bara velat få ordning på köttbullarna medan det brann i spisen.
Men då hade han tyckt att de blev för mörka. Att hon måste se till att få dem mjuka och inte så brända. Och hon hade svarat fast hon borde vetat bättre. Hon hade sagt att hon kunde försöka göra de sista lite mindre stekta.

Det brukade ta någon vecka eller tio dagar innan det blålila blivit grönt och gult och bleknat. Och hon brukade låta bli att visa ansiktet medan det var som värst.
Det var inget hon ville dela med just någon.
Bara Anna visste, men inte allt. Och barnen som nog inte kunnat undgå att se. De hade nog hört det mesta och visste mer än barn borde få veta. Även när de lekt i ett annat rum hade de… ja. Det var inte bra men vad ska en människa göra när livet är som det är.

Anna hade nog sagt något om att lämna.
Jo hon hade nog sagt något tillbaka. Och skakat på huvudet och undrat hur det skulle gå till och om det skulle bli bättre att han kom och gjorde något ännu värre om hon skulle få för sig att flytta.
Hon trodde inte det och förresten kanske hon älskade honom ändå.
Och barnen behövde. Trodde hon och frågade ändå med en tyst röst inne i hjärtat om de verkligen behövde.
Det var egentligen inte svårt att svara.
Men hon teg.

En dag skulle hon.
Sedan suckade hon och tystnade.
Hon skulle.

En annan dag