Det var ett intressant kortspel jag aldrig spelat förr. Korten lades efterhand i en lång rad. Man turades om att lägga ut kort, alternativt byta ut ett mot ett av de man hade på hand, allt för att försöka hitta strategier att vinna ett eller flera intilliggande kort. - - - Ja, ja, i alla fall så satt vi där och hade kul, han hade nån med sig som åskådare också, och alla var vi lika glada och upprymda. Jag hade aldrig sett någon bild i media där Lavrov såg glad ut, tror jag, men nu log han så hjärtligt: det var min tur, och jag hade chansen att vinna så mycket och verkligen ställa till det för honom. När han förstod att jag sett min chans, sa jag skämtsamt att ”jaha, i det här spelet handlar det ju inte om att vara vänlig!” (Jag minns att jag använde ordet friendship) Vi växlade blickar av samförstånd alla tre, vi skrattade och hade så kul och vi var som små lekande, glada barn. ”Nä, nä, no room for friendship, hahaha!”

Det var den drömmen, det, om den Lavrov jag tidigare alltid sett som så kall och butter. Det bestående minnet är den uppsluppna och kärleksfulla atmosfären.