Skulle jag ha sovit så länge. Varför säger jag ”jag”. Det är ju illa. Man sover och är borta, Man andas i natten och kanske vrider sig bland lakanen. Det är en konstig sak. Det är ju egentligen ett under,

Och på morgonen kommer ljuset. Det talar vi om ibland. Att det ljusnar. Men jag är trött. Jag är ju alltid trött. Jag är tung och kan inte ge dig det du vill ha,

Jag kan inte ge mig det jag själv vill ha. Och ändå lever både mitt hjärta och mitt huvud. Och mina drömmar som alltid dansar. De som inget vill, de som bara kommer.

Varför låter vi då sångerna öppna sig?

De från ett annat håll? Kanske från platser som är sönderslagna. Men vi gråter inte- om så hela världen dör. Vi bara andas och försöker tro.

Vi som älskar varandra, utan att knappast veta det. Under denna ohyggliga himmel som så sällan talar till oss. Dessa avlägsna stjärnor som vi aldrig når. Även om vi såg dem som barn.

Jag minns och minns. Jag frågade om någon finns. Det är så långt till stjärnorna. Men var är den som älskar oss? Var är den vi älskar?