Det kan hända i en myllrande metropol
när du hastar mellan två möten,
det kan hända i en mindre ort nära naturen
under din vanliga morgonpromenad:

du passerar ett säreget hus som inte fanns där förut
men känt sedan urminnes tider av grannarna,
en byggnad vars ålder och syfte vilar i dunkel
och de i huset svarar inte på frågor,
eller hävdar att de är tillfälliga besökare –

och något liknande kan ske vid en borgruin i glesbygden,
där inte ens trollsländorna låtsas om din närvaro:
en övergiven befästning utanför tiden,
likt en sång till vilken melodin är glömd
och bara texten finns kvar
- men ruinen är en text där orden är stenar
och det är inte lätt att läsa stenar,
ett främmande språk utan ordbok.

Och i norra Skåne ligger Skeingeborg oartikulerad,
en ruin som det är svårt att avgöra om den
har byggts av människor eller av naturen själv:

ruinen, som för vandraren med blöta skor
plötsligt reser sig ur den fuktiga myrmarken
utan tydbara kännetecken, obunden till minnen,
kunde lika gärna vara Ararat
som hoppfullt reser sig för Noak
upp ur samtidens flodvåg.