Nu har jag lämnat vinterlandskapet.

Lite självförvållad frost biter sig kvar.

Men jag fryser inte längre på samma sätt.

Kylan biter inte in i märgen längre.

I stället sitter jag framför brasan och sakta tinar upp.

Och skriver maniskt om livet och vår samtid.

Det är så mycket jag inte förstår trots min ålder.

Jag har sett så fruktansvärt mycket.

Även många saker jag inte borde sett.

Som bor kvar på mina näthinnor
som små retsamma demoner
som jävlas med mig i bland.
Och påmminer mig om saker jag inte vill minnas.
Scener ur livet jag bara vill förtränga.

Så jag borde ju börja begripa vad allt handlar om.

Men det är tvärtom.

Ju äldre jag blir, desto mindre begriper jag.

Så post it lapparna räcker inte längre till för alla frågor.

Jag kan tapetsera väggarna här hemma
med alla mina post it lappar.

Men många frågor står retfullt obesvarade ändå.

Så jag osäkrar mitt vapen
och skriver böcker istället.

Och mellan varven målar jag och spelar gitarr.

Utom socialt synhåll.

För då vill jag bara vara ensam med mig själv.

Och övertänker givetvis i ensamhetens skugga.

Därför växer högarna av post it lappar.

Och dom små retsamma demonerna vågar sig inte fram,
när jag funderar på vilken galenskap jag skall hitta på nästa gång.

"Life´s journey is not to arrive at the grave
in a well preserved body,
but rather to skid in in sideways,
totally worn out,
shouting " Holy shit, what a ride!"

Unkown