Om att göra det man tror på och inser hur förändring går till..
Inget som jag skrivit under mina år på poeter är något nytt.
Mina tankar om livet fanns med i mitt arbete som lärare och
insåg att jag hade hela samhället i min klass.
Hur skulle jag kunna inspirera och förklara att alla i klassen var
lika viktiga fast på olika sätt. I ett samhällsbygge behövs olika
kompetenser och om man glömmer bort någon viktig komponent så
faller alla!
Är man tillsammans med eleverna varje skoldag i 3 år så behövs ingen
dokumentation, man ser allas unika begåvning. Jag insåg att det de
behövde var en inspiratör och mycket feedback på det som var just deras speciella unika sätt att få visa upp sina färdigheter.
Därför såg jag till att det teoretiska arbetet/ timplanen följdes men tog 30
min varje dag med skapande arbete.
Jag bad föräldrarna om material som inte användes utan låg där hemma till ingen nytta. Tygbitar, knappar, garn, band, träbitar, nubb osv!
Eleverna inspirerade varandra, hjälpte varandra att hitta lösningar, samt
bekräftade varandras arbeten.
Utvecklade socialisering och hjälpsamhet. Upptäckte att övriga lektioner blev
mer fokuserade och att de blev en sammanhållen grupp.
Terminen efter bad jag om att få ett akvarium till klassen som fylldes med ett par sebra ciklider där eleverna fick se familjebildningen och hur fiskparet vallade sina ungar. De satt i tur och ordning och skrev om livet på fisknivå. Vad de behövde för att må bra. Grannklassen fick ciklider som var munruvare. Där ynglen vid rädsla simmade in i munnen på föräldrarna. Alla var intresserade och flera av eleverna tog med sig intresset hem där eleverna nu visste det mesta om hur man sköter ett akvarium!
Jag var lärare men eleverna var lika mycket min lärare....Så tacksam för alla de 45 åren jag lärde mig om livet i mitt dagliga arbete!