”Är du beredd?”
”Mmm….”
”Jag väntar här då länge.”

Okej. Andas. Koncentration, Lovisa. Koncentration.
Ser genom regnet en liten, jävligt smal varelse. I flera månader har den gömt sig under våran diskbänk, nu står den för mitt emot mig för att en gång för alla förgöras. Jag ställer mig i stridsposition inväntar min fiendes första drag.
Ingenting händer.
Jag låter mig inte luras av den tillsynes harmlösa varelsen utan håller min position.

”Men för fan! Sätt fart nu då, jag vill inte sitta här hela dan!”

Suck. Stressade fruntimmer. Okej, jag får väl sätta igång då. Strunta i taktiken, bara.
Jag kastar mig över min fiende och drar nytta av överraskningsmomentet. Den har inte en chans att stå emot min kraftfulla attack utan faller omkull och börjar blöda ymnigt ur ett sår i huvet. Blodet lägger sig i en hög omkring varelsens huvud.

”Du får ta bort det där sen, det fattar du väl?!”

Suck igen. Inte nog med att man skickas ut i regnet för att döda farliga monster, nu ska man visst sköta städningen också. Jävla… jävla… Skit… Kvinna…
”AJ!”
Varelsen har under tiden kommit upp på benen igen och kastar sig över mig. Innan jag har hunnit reagera har han skurit upp mitt vänstra pekfinger med sin rakbladsvassa hand. Jag känner blodet börja simma fjärilssim i mina ådror och sakta droppa ner på marken. Ilskan får mig att vilja se honom dö sakta inför mina ögon och jag börjar tänka ut en smart replik att säga, samtidigt som jag bryter av hans hand och slänger den i en jättestor grön låda som passande vis stod precis bredvid mig. Okej, skinny. Ett-ett, men det är knappast slut!
Jag slår honom i magen med sådan kraft att jag tränger igenom hans pappersliknande hud. Gör en Braveheart och drar ut det som jag tror är hans tarmar med mina bara händer. Det skvätter inälvor över hela min kropp. Lukten får min magsaft att genast vilja fly, men med enorm övertalningsförmåga lyckas jag få den att stanna kvar i magens lugna vrå.
Haha! Nu har han inte mycket att be för, vår smale vän! Han ger mig en sista, döende blick innan han faller isär och landar på den blöta asfalten.
Tänk snabbt nu, replik, replik, replik…
”Vem har sagt att jag inte kan använda en kastrull.. nej fan, den sa dom ju i Choklad-filmen... Nu är du inte så tuff längre.. patetiskt! Och akta dig för att bråka med människor igen! Fan. Måste var lite mer… Fyndigt. Fyndigt?! Var kan man fynda? Jo, i affären! På Kvantum! Vad var det nu det stod… Just det! *Harkel harkel* Vid hjärtstopp kontakta Personalen! And you know what, crappy?! Jag Är Personalen! Moahaha! Hasta la vista, baby!”
För att förnedra honom ännu mer skändade jag hans lik och la bitarna i ett par vänner till den stora gröna lådan.
Där kan du ligga och ruttna!
Otroligt nöjd med mig själv öppnade jag dörren till baksätet och avböjde ödmjukt applåderna och busvisslingarna som... som inte alls var några applåderoch budvisslingar utan... två arga ögon och en mun som skrek åt mig.

”Det var definitivt SISTA gången du fick hjälpa till och slänga skräpet!”

Otacksamma jävlar.