Jag är balansen mellan dina armar när du snavar högt.
Jag är den hemliga kärleken som ingen har mött.
Jag är drömmen bakom dina ögon när du somnar trött.
Jag är den fagra ängeln som blir för hårt bemött.
Jag var trösten i långt bak i hjärtat när en av vännerna hade dött.
Och jag är så mycket och ändå ingenting. Jag vill bara vara ingen.

Du var texten i en sorglig, dock så vacker låt.
Du var pappret jag kastade bort som om det var ett sätt att säga förlåt.
Du var sprickan som såg skrämt på mig på väggen efteråt.
Du var som blodet smattrande som trumslag mot rostig plåt.
För det var du som stack kniven genom handryggen emellanåt.
Du var allt och lite till, ändå förstår jag inte vad du vill...

Han var den som ingen tog hand om.
Jag vill vara ingen...
Han är stackars asvalten när regnet lägger sig blött.
(JAG VILL TA EMOT REGNET MED DIG!)
Han är den som ingen ropar: kom!
(Jag vill vara ingen!)
Han är kärleken som ingen har mött.
Jag vill vara ingen... (igen)