och han sade:
\"vet du, jag har egentligen alltid älskat dig, alltid tänkt på dig under denna tid vi varit åtskillda. \"
utanför smattrade höstens kalla regndroppar mot fönsterbläcket.

hon svarade först inte.

istället började tårar att vandra nedför hennes kinder, tårar som blandade ut sminket i hennes söta ansikte. det var svar nog. eller var det...?

han fick dåligt samvete. var det befogat? ja. det var ju trots allt hans fel att dem satt i den båten som dem nu satt i. han blev mer nervös. och det blev allt mer påtagligt, hans röst svek honom. han fick det allt svårare att få fram sina ord, utan att det hördes att han hade gråten i halsen.

eller var det inte hennes fel kanske ändå? det var ju ändå hon som \"hoppade\" på honom den där kvällen i mars.

för att det var faktiskt tack vare henne som dem fick deras tid ihop.
en tid som han inte skulle byta bort mot något i hela den vida världen.

det enda han ville var egentligen hennes bästa och han sade:
\"jag vill bara att du är ärlig mot dig själv\".

hon och han höll om varandra under flera minutrar under tystnad.
en tystnad som faktiskt sa mer än tusen ord.

innan han och hon skildes åt så sa han:
\"men.. vi delade ju allt. vi delade skratten och vi till och med delade tårarna.\"

dem ville aldrig sluta att titta in i varandras ögon. den lilla stunden kändes som en härlig evighet. han fortsatte: \"jag kommer att sakna dig. jag kommer att sakna oss...\"

han hade gett henne något att tänka på när hon gick genom staden i den allt kyligare och stjärnklara natten.