sitter vid en sjö och försöker sluta pakt med mej själv
bli min egen bundsförvant
få mej själv med på noterna i mitt hår
bli överens
men jag går liksom
håller liksom inte ihop
och tänk om det skulle kunna få vara vackrast så
att så stora är vi
att vi rymmer också motsatsen till allt vi ville vara
jag känner mej plötsligt som nånting
som krympt i tvätten
tänker att jag
egentligen är någon som
lortig och lycklig
öppen för mirakel
och beredd på det bästa
skrattar högt på spårvagnen åt interna skämt mellan mej själv
och mina njurar
som springer kring och uppfyller mänskors existensminimum
av ett nudd i veckan
som pekar på tuggummit på marken
och säger att det betyder tur
lär folk allt jag kan
att jag egentligen är någon som brister ut i gråt
och skratt och förändrar mänskors världar
någon som vet att det är när det brister
som vi kan slå ut