Hon fick syn på den stora klockan och började dra och slita i den för att få den med sig. Den såg ut ungefär som ett gammaldags fickur, men den var så stor. Hon drog och drog, men den var omöjlig att rubba. Det måste gå gå, hon måste få den med sig. Men det värsta var, att ju mer hon drog, desto tyngre verkade den bli. Inte möjligt, tänkte hon. Det är fasen inte möjligt. Hon vände sig om och fick då syn på en till klocka. Det var en vit väggklocka med stora svarta siffror. Men något var fel. Visarna snurrade för snabbt. Som i ett vilt raseri drog minutvisaren runt den lilla tjocka timvisaren. Sekunderna gick inte ens att urskilja. Kanske fanns de inte ens.

Hon släppte fickuret och försökte frenetiskt öppna väggklockans plastiga framsida. Det gick inte. Hon började banka och slita i plasten som på något sätt förvandlats till ogenomtränglig pansar. Fortfarande genonomskinlig med minutvisarens vilda jakt fullt synlig. Runt, runt. Fortare, fortare. Sluta, den måste sluta. Svetten bröt sig fram i hennes panna i takt med visarnas vannsinnesfärd där inne i klockan. Naglarna började gå sönder och blöda av hennes rivande och slitande, men det fick inte stoppa henne, hon måste in i klockan. Måste få stopp på tiden.

Hennes kamp mot väggklockan bröts av ett fruktansvärt oväsen. Hon tittade upp. Där uppe hängde ett skrikande gökur. Klockan ett. Den visade klockan ett, men göken bara fortsatte att gala.
-Sluta, skrek hon. Sluta. Men gökuret ignorerade henne och fortsatte med sitt hysteriska ko-koande. Det var precis inom räckhåll för att hon skulle nå upp till det och slita ner det. Hon sträckte sig på tå och kände hur hon nästan nuddade vid det med fingertopparna. Hon hoppade upp, men ju högre hon hoppade, desto högre upp flyttade sig uret. Hon hoppade, krängde och slängde sig efter det, men det gick inte att få tag på. Gökens ilskna hoande bara fortsatte. Hon kände hur den hånade henne. Förtvivlat sträckte hon sig efter det tills hon inte orkade längre utan sjönk ihop i en pöl och slöt ögonen.

Där hon satt, kände hon plötsligt hur det luktade rök. Hon slutade blunda och såg hur en klockradio hade fattat eld. Snabbt var hon uppe på benen igen. Slet av sig tröjan och slog med den på klockradion för att kväva elden. Det slutade brinna, men klockradion gick inte att känna igen. Det fanns bara en smält plastklump och den brända lukten kvar. Hon stod där utan tröja och stirrade på den. Den hade inte gått att rädda. Maktlösheten steg inom henne.

Hon gled ner på marken igen. Tankspritt strök hon med fingrarna längs marken. Hon kände något mjukt, lite geggigt, som en manet ungefär. En liten, liten urtavla låg där alldeles bredvid henne. Den såg ut som ett uppblött gelatinblad. Försiktigt försökte hon plocka upp den. Det var svårt. Den höll nätt och jämnt ihop. Hon lyfte upp den och lyckades lägga den i handen. Urtavlan var vacker med romerska siffror för att märka ut klockslagen. Hon blev sittandes stilla. Det kändes skönt att hålla den i handen. Så dallrade den plötsligt till och brast. Hon kunde inte göra någonting för att hindra att den gick sönder. Sakta, sakta gled tiden ur den och rann ut mellan hennes fingrar.