vi sitter i köket och det enda vi egentligen gör
är tigger om en vackrare värld
svär över den tysta överenskommelsen nånstans
om att hålla varandra små och förutsägbara
tror oss för en stund vara stora nog
att förändra någons värld lite grand
jag deklarerar högljutt att rodnar jag är jag på rätt väg
och att mina darrande fingrar är ett färdbevis om något
vi kommer återigen fram till att varje gång vi förminskar oss själva
gynnar vi förtrycket
att allt vi ger oss själva kan vi ge till varandra
att vi kanske bara måste skrapa lite grand för att se vinsten
att den verkliga lyckan kanske egentligen
är jävligt demokratisk