Det hade mörknat och jag satt i min bil på väg till en vän
Där mitt i skenet av bilens lyktor på den lilla grusvägen
Dök den som varit \"HAN\" för en tid sedan, upp

Min fd \"HAN\" gick där.. så karaktäristiskt.. hans speciella gång.. hans speciella hår.. hans speciella blick när han ser upp.. hans speciella hand som utför den där handlingen som för allmenheten är känd som en enkel vinkning.. han som följ av sin egna underbara doft.. han som har på sig den där fina jackan som han aldrig knäpper utan låter sin vackra kropp blottas.. han som jag inte längre har några känslor för.

Att det är så svårt att INTE vara kär, det var det aldrig någon som talade om. Att det var ett kaos att vara förälskad har man ju fått höra, men det här var det ingen som förvarnade mig om.

Jag såg på honom, och det kändes som de få sekunderna jag hade honom i skenet av lyktorna och möjlighet att se honom, kunde spelas upp i slow motion i mitt huvud om och om igen. Hela kvällen blev konstig, jag kände en smärta jag inte ville känna igen och jag förstod inte varför han på nytt kunde väcka allt till liv, igen.

Nu ska jag gråta mig till söms, som så många gånger förut av smärtan från att inte bli älskad och av att behöva låssas vara bara vänner. Smärtan av att veta att han älskar mig och av att jag älskade(?) honom. Att det kunnt bli vi två men att partiet redan är utspelat.

Försent. Vilket ord va?