Det hände sig en dag att jag satt i det tjocka gräset under ett träd. Jag kände mig riktigt avslappnad och dåsig. Det hade varit soligt hela dagen men nu hade några stora moln krupit in och samlats på himlavalvet, och luften började bli tung av fukt. Det kändes som att någonting var på väg.

Till min förvåning märkte jag att jag satt och stirrade på en liten larv. Den hängde i en lina som jag antog var början på en spindelväv. Den hängde där, nästan svävande, och krängde lite på sig som om den ville komma loss. Det verkade faktiskt som att den skapade en knut för sig själv med allt krängandet, och du vet ju hur det är med en del knutar- ju hårdare man sliter i dem, desto hårdare blir dom.

Hur som helst så blev det en nästan hypnotisk upplevelse att sitta där i vindens sus och lövens prasslande och titta på den svängande lilla varelsen. Denna känsla av dvala gör det lite svårare för mig att veta om det som sedan hände var en dröm eller inte. I alla fall så tyckte jag mig höra en röst som viskade något till mig. Först så blev jag så paff att jag inte uppmärksammade precis vad den sa, men när den ändå fortsatte, och jag lugnade ned mig, så hörde jag den klart och tydligt.

”Du ser, du känner... och nu vet du” sa den.
´”Vet vad då?” frågade jag lite irriterat efter denna kryptiska formulering.
”Nu vet du sanningen om väven.”
”Vad menar du?”
”Det är du som är väven.”
”Vad menar du med att det är jag som är väven?”, envisades jag. ´”Menar du min kroppsvävnad, min varseblivning, min livshistoria, eller vad?”
”Ja”
”Vad då JA?” ropade jag till med hes falsett.
”Det du sa och allt annat därtill. Dessutom vet du ytterligare en viktig sanning.”
”Vänta! Låt mig gissa! ... Det är väl jag som är larven också, va?”
”Ja, precis!”
”Lägg av! Visserligen känner jag mig lite upphängd och uppnystad ibland, och ja, det är nog sant, visst finns det situationer i livet då jag känner det som att jag är helt utan makt att påverka saker och ting ... Men som en larv? Nej, det är verkligen att ta i!”
”Ja, du har rätt. Det är att ta i. Och speciellt som det finns en sanning till.”
”Åh, en sanning till!”ekade jag , och jag måste erkänna att min röst nu hade en aning sarkastisk klang.
”Ja, en till”, svarade rösten oberört. ”En sanning som upphäver den andra sanningen. Och en sanning vars insikter gör att den andra sanningen enbart är en illusion.”

Nu hör det till att sanningar och illusioner, utav orsaker som vi inte behöver gå in på här, är koncept som verkligen fångar min uppmärksamhet. Så, det var med en helt annan ton i rösten som jag frågade om den tredje sanningen.
”Den tredje och avgörande sanningen är ...”, började den svarande rösten, och avslutade efter några ögonblicks teatralisk tystnad, ”... att du också är... spindeln.”
Jag vet inte riktigt varför, men just de här orden hade en så oerhört djup verkan på mig. Jag kände mig avslappnad, koncentrerad, och styrkt. När jag lite senare klarnade till så märkte jag att jag satt och viskade dessa orden för mig själv, om och om igen: ”Det är jag som är spindeln!” Och i detta viskande så kände jag hur knuten inom mig sakta, men säkert, löstes upp.