Med ryggen mot väggen


ett stort leende och en hoppfull blick


minuter passerat


utan att jag märkt dem gå förbi.






Du står där i detta lilla hjärterum


djup inom mig


där jag tryggt stängt om oss.






Med dörr efter dörr


rum efter rum


som säkert stängt värmen inne.






Jag vill förstå


men nej, jag kan inte


jag vill förstå

men nej, det går inte


hur lyckades du...just du?


hur lyckades du ta dig ända in hit?





För varje dörr du öppnat


stod jag lika häpen


och såg dig traska in


med samma öppna blick och försiktiga steg.


Små, små skrapande ljud kunde jag höra


ljudet av din röst som forcerade lås efter lås.






Små, små ord sammansatta i meningar


de berättar om vem du är


lite mer och lite mer


orden lirkade upp varje lås


som fick dem att tillslut klicka


du arbetade dig in


närmre och närmre.






Var det kanske bilden?


var de den som slutligen lät dig kliva in


var det blicken som sade mig något


där är hon!





Sakta trollband den


och nu sitter jag här


med en bild av dig


minnet av din röst


dina ord i text...






Här finner jag mig själv


med en så varm och glädjefull blick


som ser in i dig mittemot...







din för alltid...