Vad är det för en snårig, oändlig stig jag har irrat mig in på? Alla andra runt omkring tycks vandra rakt fram på en bred, säker väg.

Jag fick för mig att svänga av någonstans och nu är jag vilse.
Inom mig känner jag ibland att, bara jag tar mig igenom den här igenväxta, jävliga passagen så finns det något riktigt bra på andra sidan.

Med tiden som har gått undrar jag om det finns någon \"andra sida\" samtidigt som backarna blir brantare, taggarna vassare och buskarna tätare. Vänder jag tillbaka, måste jag fortsätta där jag vek av. Vägen tillbaka är väldigt lång.

Nej, jag ska bara sitta här en stund och pusta ut. Sedan ska jag framåt och kriga mot vassa grenar, mörker och leriga stup igen. För stigen är min egen väg och jag ger inte upp än.