I hundsammanhang finns, bortsett från individuella egenheter, domare av två sorter.
Det är domare som dömer exteriöra kvalitéer på utställningar och det är domare som dömer jaktliga dito i skogen.

Det är finast att vara utställningsdomare tycker nog dom flesta, undantaget jaktprovsdomarna, och därför tänkte jag försöka mig på att bli en sådan. Jaktprovsdomare alltså. För stövare.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis varför. Svaret är mycket enkelt! Sedan den gången jag fick ett klart andrapris ena dagen på en utställning och ett certifikat nästa dag på en annan, har jag haft den oomkullrunkeliga inställningen att det är bra att undvika dom bovar och banditer som huserar i utställningsringarna så mycket som möjligt. Jag har med andra ord begränsat utställningsaktiviteterna till ett minimum efter att championatet blev bärgat.

Jaktprovsdomare däremot är hederliga rättskaffens människor som dömer efter vad dom sett och hört i skogen. Där finns inte utrymme för subjektivitet. Noteringarna i skogsprotokollet fäller utslaget. Tror jag!

Hur blir man då jaktprovsdomare? Trots att den lokala stövarklubben i alla sammanhang ondgör sig över bristen på domare var det faktiskt inte så lätt att komma underfund med hur man skulle gå till väga. Det visade sig så småningom att domarutbildningen är en mycket seriös aktivitet som tar ett minimum av tre år fram till färdig domare med domarkort och allt. Då är förstås förarbete inte inräknat i tiden.

Från början gäller det att finna nåd vad lämpligheten beträffar inför ögonen på den trots allt ganska trånga krets som aktivt ägnar sig åt provverksamhet. Ett lämpligt sätt kan vara att själv ta fram en dubbelchampion och det kan ta tid. För mig tog det fyra år lite drygt från valp till färdig hund, men det var det värt. Dels hade jag fått en bra hund och dels blivit accepterad i domarkretsar och nu var det bara att gå vidare.

Utbildningen börjar med att man som elev följer med en rutinerad domare i skogen under prov och det gällde för mig att hitta en domare som var villig att ta på sig ansvaret att under en jaktprovsdag släpa med sig en vilsekommen elev genom tassemarkerna. Det visade sig inte så lätt. Jag hade inte fått min jaktchampion ännu och en hel provsäsong gick utan en enda elevdag!

Skam den som ger sig. Nästa år när klubbens första elitmönstring gick av stapeln hörsammade provkommisarien min bön och även om jag fick stå för bostads- och matkostnaderna själv på den främmande orten var det ett intet mot att få följa med på den första elevdagen.

Provmässigt blev den en flopp. På nattfrosten började hundkräket väckskälla till den milda grad att föraren trodde haren var på benen och K-G, domaren, och jag skakade på våra visa huvuden när vi såg på varann. Tiken räddades så småningom av gong-gongen, fick upp djuret och drev fram till en tappt efter nära 20 minuter.

På tappten kom takterna från slagarbetet fram igen. Hon flängde som ett torrt skinn skogen runt under fullt skall. Skällde till och med när hon hukade för att pinka. Betyget kunde bara bli ett. ”Graverande fel” och avbrutet prov. Det hela var naturligtvis en bra lärdom för en elev, men hellre hade jag tagit en full provdag med en bra hund.
Nästa elitprov och nästa elevdag. Dagen innan hade jag fått elitettan på min egen hund och kunde därför med avslappnade nerver gå ut för att lyssna på andras prestationer. Vädret var mänskligt att döma perfekt. Någon enstaka kallgrad och någon centimeter nysnö, ingen vind. Tiken tog upp snabbt på ett sent nattslag och det började bra. Ordentligt tryck på drevdjuret och bra drevsätt. Efter ungefär en halv timme när drevet verkade hålla sig lite väl mycket på samma ställe blev jag misstänksam, gick in mot skallet och hittade mycket riktigt väldigt många hundspår men inte ett enda harspår bortsett från den drevlöpa som gick in i området. Jag hade nog mina idéer men jag var ju inte domare.

Tiken fick upp haren igen efter en stund och en utsträckt stövel från mig skulle ha avslutat det drevet om det varit fråga om jakt. Haren höll på att springa rakt på mig! Nu var det prov och drevet fick gå vidare men tystnade ganska snart i en oförklarlig dödtappt mitt inne i skogen och började fundera på om jag överhuvudtaget under min elevkarriär skulle få lyssna på en hund som dög något till. Det blev inget mer den dagen trots flera timmars försök att stöta upp en hare. Till tikens försvar skall ändå sägas att vädret övergått till snöblandat regn fram på dagen och med tanke på vattenmängden i kläderna var kanske hennes svårigheter förklarliga. Något pris blev det i alla fall inte.

Nästa dag valde jag hund med omsorg. Kullsystern till en tik jag jagat med och därför visste var mycket bra och framförallt omutligt ärlig. Sune, hundägaren, var påtagligt nervös trots försök att ge sken av motsatsen när han strök kopplet av ”Vita blixten”. Överfärgat vit och mycket snabb förklarar smeknamnet.

Han hade ingen anledning att vara nervös. Haren var på benen inom femton minuter och det hördes genast att hon inte tänkte slarva bort den. Redan i drevstarten kunde man spå att hon skulle driva hela dagen om nödvändigt och det visade sig vara riktigt. Full tid efter ett par korta tappter och ”Vita blixten” var halvvägs till sin elitetta. Hon fullföljde nästa dag och jag fick åtminstone avnjuta ett förstaprisdrev under min elevsäsong.

Nästa steg i domarutbildningen är aspirantstadiet. En domaraspirant är redan en respektingivande figur som självständigt bedömer en tilldelad provhund i skogen. Den ansvarige domaren är visserligen den som fäller det slutgiltiga avgörandet men aspiranten är den som aktivt agerar i skogen och på domarkollegiet redovisar resultatet.

Jag går in i aspirantskrået i år och om alla makter är välvilliga och om jag får vara med om att döma en förstapristagare, kanske jag får mitt domarkort till nästa provsäsong. Förutsättningen är att mina skogsprotokoll över proven inte till väsentliga delar avviker från den ansvarige domarens.

Då får jag bland annat fritt inträde till utställningar för att se på dom bovar och banditer som huserar i utställningsringarna.

Det skall bli ett nöje att stolt kunna säga: ”Jag är jaktprovsdomare jag”!