Vulkanen Hefaistos  i  den kambodyanska djungeln är en av världens mest nyckfulla.  Den kan vara lugn i femtio år för att så få ett plötsligt utbrott men lugnet kan vara betydligt kortare och  utbrottet fullständigt oförutsett.

Samantha och jag gick till fots genom djungeln. Vi bar tunga ryggsäckar och hade även med oss en  jättestor newfoundlandshund,  en tik som hette Xena och som var fenomenal på att känna av kommande vulkanutbrott upp till tio timmar innan de inträffade.

Vandringen var extremt besvärlig och vi  kände stor lättnad då vi plötsligt stötte på ruinerna av ett gammalt khmeriskt buddhisttempel där vi kunde ta rast och duka fram en liten måltid. Framför oss låg fortfarande kanske 8-10 dagsmarscher innan vi skulle vara framme vid vulkanen.

Då vi ätit gjorde vi en rundvandring i tempelruinen. På ett ställe fanns en dörröppning som troligen varit stängd med en port någon gång men som nu gapade tom. Märkligt nog hörde vi porlande vatten nedifrån.  Jag tände en stor gruvlampa som gav ett intensivt sken. Vi började gå nedför en trappa som på vissa ställen var skadad. Vi tvingades att vara ytterst vaksamma på hur och var vi satte fötterna. Xena följde snällt med oss. Det visade sig att källaren rymde en damm som fylldes på av en underjordisk bäck. Avrinningen skedde genom en öppning i muren. Vart vattnet tog vägen gick inte att se.

Samantha  har en egenhet.  Ser hon vatten, skall hon absolut bada.  Det är ingen idé att försöka avråda.  Snart hade hon slängt alla kläder i en hög och simmat ut i dammen.  Hon dök ned på djupet och var borta så länge att jag blev ordentligt uppskärrad. Så småningom kom hon upp igen och placerade en stor amphora av rent guld på dammens kant. Hon försvann igen och återvände, nu med en utsökt dryckesbägare, besatt med safirer och rubiner.  Tredje resan gav ett pärlhalsband -  äkta pärlor samt en vidhängande guldmedaljong med  porträtt på någon kejsare under antiken. 

Jag är inte juvelerare, men även en lekman kunde inse att hon funnit en skatt i mångmilliondollarklassen.  Vi  packade godset i våra ryggsäckar och beredde oss att fortsätta vandringen.  Nu hade vi ingen handduk så  Samantha fick torka sig på sin egen klänning. Den skulle väl bli torr ute i solen tänkte vi. Vi vred ur vattnet så mycket vi kunde och skulle återvända upp då Xena visade intresse för något.  Hon nosade och krafsade i ett hörn och på något vis lyckades hon få en kraftig dörr att svänga på knarriga gångjärn och öppna sig på glänt.

Vi öppnade dörren helt och steg in i en stor kammare.  Till vår outsägliga häpnad befann vi oss i ett vapenförråd.  Gevär, kulsprutor, bazookas, pistoler, sprängmedel, rökgranater och allehanda stickvapen.  Vi kunde endast försöka gissa vad vi hamnat i. Kanske regeringsarmén hade depå här eller också  tillhörde upplaget någon hittills okänd guerilla.

Någon hördes gny. Det visade sig komma från en buddhistmunk som satt fastbunden i en stol och var belagd med munkavle. Vi skar loss honom och fick veta  vad som hänt.  En guerilla hade annekterat tempelruinen. Man hade tillfångatagit Vong, som munken  hette och hotat bränna honom levande om han inte avslöjade var templets forna guldskatt var gömd.

Det var alltså den som Samantha hittat. Nu tycktes det som om vår lycka skulle bli kortvarig. Xena  lät höra ett dovt och ominöst morrande och upprörda röster hördes från rummet med dammen.  .De nyanlända hade tydligen hittat Samanthas kläder  och vi kunde av rösternas tonfall sluta oss till att processen skulle bli kort och skoningslös om vi hittades. 

Vong förde oss till en golvlucka som ledde in till ett labyrintiskt system av gångar.  Dessa hade, vid slutet av 1100-talet, anlagts av munkar  som gömställe då Djingis Khans horder härjade och slaktade allt som rörde sig.

Vi  trevade oss fram i halvmörker. För att spara på gas hade jag tvingats skruva ned gruvlampan till nära nog sparlåga.  Samantha hade nu inte en tråd på kroppen. Allt i klädväg var i guerillans händer. Vi tackade emellertid Buddha, Jehova, Allah, Manitu,  Oden, Tor och  Zeus att hon i följd av en hastig ingivelse axlat ryggsäcken.  Utan våra ryggsäckar skulle vi varit extremt illa ute.

Så småningom fann vi en hemlig utgång. Efter att ha trasslat oss igenom några täta och taggiga snår, genom vilka jag fick bära Samantha för att skona hennes skinn, befann vi oss i det fria.  Vi fortsatte vår vandring.  Vi märkte dock att förföljare var oss i hälarna.

Xena visade sig ovärderlig. Vi ett tillfälle stannade hon och vägrade att gå ett steg till. Det visade sig att vi stod inför en tigerfälla. Den som trampat på denna skulle fallit rakt genom ett tak av klena kvistar och löv samt hamnat på en matta av skarpt vässade bamburör.  En fruktansvärd död.  Vi lade tillbaka taket så att ingen skulle upptäcka det förrän det var för sent.

Ytterligare en gång gjorde hon halt.  Nu var det en  flugsmälla i megaformat.  Hunden hoppade åt sidan och vi följde efter. Med en käpp slog jag på spärren varvid fällan for upp ur marken.  Den som stått i vägen skulle ha rönt samma öde som offren för den  beryktade spikjungfrun  i de medeltida tortyrkamrarna.  Jag spände flugsmällaren igen innan vi fortsatte. Det låter grymt men i krig gäller inte några etiska regler, i synnerhet inte då man står två man, en naken kvinna  och en hund mot en tungt beväpnad spaningspatrull.

Vandringen blev förfärligt besvärlig. Att rasta var inte att tänka på, det hade varit rent och skärt självmord.

Fullkomligt utmattade anlände vi till ett litet stationshus vid randen av en avgrund.  Huset visade sig vara maskinhytten till en linbana.  Den sköttes av en ensam man som förklarade att detta var enda möjligheten att ta sig över avgrunden.  Vong och Xena tog plats i en kupé, jag och Samantha i nästa.  Kupéerna hängde inte tätt, det var säkert 70-80 meter emellan dem.  Vi anträdde färden över bråddjupet. Då vi just såg Vong och Xena stiga ur på andra sidan stannade plötsligt hela linbaneverket. Vi blev hängande mellan himmel och jord.  Några hundra meter under oss forsade en älv som skummade då vattnet slog mot stora stenar i fåran. Jag tog fram kikaren och spanade bakåt mot maskinhytten. Det visade sig att guerillan tagit maskinisten åt sidan. Nu arbetade de frenetiskt på att aptera sprängladdningar på maskineriet.  Snart skulle jag och Samantha störta ned i älven och krossas mot stenarna.

Enligt planerat scenarium skulle vajerslingan gå av.  Så skulle vår kupé falla ned i djupet, dragande med sig de bägge nu lösgjorda ändarna.  Alternativt skulle den slå i bergväggen på motsatta sidan och rämna, varefter  Samantha och jag skulle falla ur och massakreras i vårt fall mot de talrika, vassa utskotten.

Nu gick det inte riktigt så. Explosionen blev våldsam. Hytten och maskineriet demolerades totalt.  Emellertid  fanns bakom oss två vagnar som fortfarande hängde i vajern. De tog mark först och kom att fungera som de släpankare Salomon August André 1897 lät konstruera till sin polarballong "Örnen".

Långsamt sjönk vi ned mot den bortre bergväggen.  Att inte den frigjorda vajern sökte sig  runt hjulet där Vong och Xena stod var egendomligt. Först senare fick vi förklaringen. Vong, som varit lokomotivmekaniker innan han blev buddhistmunk, hade hittat och aktiverat en spärr som låste vajern  och därmed räddade våra liv.

Vi landade mjukt i trädtopparna i en dunge vid canyons botten.  Utan större svårigheter kunde vi kliva ur och klättra ned.  Värre skulle det bli att ta sig upp och ansluta till vårt vandringssällskap.  Detta måste ske nattetid  så att vi inte exponerade oss för prickskyttar från andra sidan.

Totalt utmattade sjönk vi ned på marken bland träden och somnade.  Aldrig tidigare har någon eller några så innerligt prisat sovsäckens uppfinnare som vi nu.  Utan sovsäck skulle Samantha ha blivit svårt sjuk och särskilt mycket mediciner hade vi inte i bagaget.

Då skymningen föll på väcktes vi på det mest oväntade sätt.  En blöt nos och en varm tunga i ansiktet. Xena!  

Hunden hade hittat den enklaste vägen från dalbotten till platån.  Hon lotsade oss nu uppför och efter endast en timme kunde vi återse vännen Vong.

"Mot dumheten kämpa själva gudarna förgäves" -  ett bevingat ord som tillskrives Jeanne d`Arc.  Men ibland är dumheten "thet bätsta ting, thär sökias kan all världin um kring"  (travesti på Biskop Thomas "Frihetssång") - nämligen guerillans dumhet att spränga linbanan och därmed  sina egna möjligheter att avancera. 

Vi fortsatte vandringen,  åtskilliga dagar försenade. Emellertid kunde vi ta det lite lugnare nu  eftersom våra förföljare var tillfälligt ur räkningen.  Enligt Vong skulle de behöva ta en omväg på drygt fyra mil för att hitta ett ställe att ta sig över.  Det lät betryggande.

Till slut nådde vi  Hefaistos,  den beryktade vulkanen. Synen var helt överväldigande.  Ur den gigantiska käglan steg en rökpelare, lugnt och fredligt eftersom det var vindstilla.  Fyllda av andakt blev vi stående, betraktande skådespelet. Jag tog massor av bilder med min videokamera.

Timmarna gick.  Så hördes, fjärranifrån, ett mycket obehagligt ljud. Knattret av en helikopter.  Vi förstod att vi måste gömma oss och att det måste ske snabbt.  Som tur var hade inte Hefaistos haft utbrott på 36 år så skogen hade vandrat upp  rätt nära kratern.

Vi fann en dunge som vi hoppades skulle kunna ge oss skydd temporärt.  Xena hade varit lite orolig under förmiddagen. Det var något i marken som hon inte tycktes gilla. Helikoptern svävade över oss.  Någon i besättningen fick syn på oss,  lutade sig ut och öppnade eld med ett maskingevär. Till vår stora lycka missade han. En kraftig kastby hade gripit helikoptern som vinglade till, välte på sidan, tappade stabilitet och störtade ned i Hefaistos krater.

I samma ögonblick hördes ett muller som inte gick att ta miste på.  Vulkanutbrott.

Ett öronbedövande dån. En megageysir av eld, rök, pimpsten och lava.  Marken skalv under våra fötter.  Vi sprang för livet.  Jag erinrade mig Pompeji och föreställde mig hur någon arkeolog om tvåtusen år skulle  gjuta gips i håligheter och få fram en naken kvinna, en hund och två män.  Tanken på detta  föresvävade oss alla och bevingade våra fötter.

Vi fann skydd under en utskjutande klipphylla och kunde endast hoppas att lavaströmmen skulle finna en annan väg.  Efter fyra timmar kunde vi konstatera att vi - mot alla odds - levde, och att vägen var fri. Lavan hade sökt sig till en brantare sluttning..

Samantha steg ut först och ställde sig att betrakta förödelsen.  Jag upplevde en märklig känsla av något överjordiskt.  En osannolikt vacker kvinna, iklädd endast sin ryggsäck.  Jag fick tårar i ögonen och tvingades kämpa mot gråten.  Världen hade gått under i Ragnarök och återfötts som Fågel Fenix.  Afrodite hade åter stigit upp ur havets skum. 

Jag ryste till och återkallade mig till verkligheten. Det duger inte att stå här och bli poetisk. Faran  är inte över.  Vi måste återvända.  Så formade sig min första vettiga tanke.

Vi anträdde återfärden.  Xena visade oss åter vägen ned till dalen.  Vi följde älven i två mil tills vi fann en gammal hängbro och en väg upp till platån på andra sidan.

Flugsmällan hade utlösts och spetsat två guerillas. Deras halvt uppätna lik hängde kvar och utgjorde en motbjudande syn.  Tigerfällan hade även den gjort sitt.  Tre  avgnagda skelett vittnade om vad en spikmatta kan göra

Vi anlände till tempelruinen och lade oss i ett gömsle för att kunna spana.  Inga tecken på liv. Vi närmade oss försiktigt.  Stället var övergivet. Vapenförrådet var tömt.  Samanthas kläder fanns kvar.  Vi fick tvätta dem eftersom de  börjat mögla lite av fukten.  De fick torka på ett streck i solen.

Återkomna till civilisationen fick vi veta att guerillan lämnat landet. De hade inte haft någon som helst ideologi eller angivit något politiskt mål. De utgjorde en hord av legosoldater som utrustats och avlönats av  internationella vapenkarteller. Deras enda uppgift hade varit att destabilisera landet och bädda för ett lönsamt inbördeskrig.  Ett löst sammansatt slödder som plundrade, våldtog och mördade urskillningslöst. Att de nu dragits tillbaka berodde på att man funnit en än mer lovande vapenmarknad i ett annat land.

Icke utan saknad lämnade vi tillbaka Xena till den kennel där vi hyrt henne. Några veckor senare ringde damen som drev kenneln och frågade hur det kunde komma sig att tiken var dräktig.  Men det kunde vi inte svara på ty det hade vi ingen aning om.

SLUT.