Det vackra är lika skört som hon,
som en glasskärva
Skärvorna bildar hennes liv
Det är du som fogar ihop dem,
till någon större opus
Du var räddaren,
hennes livstycke
Höll ihop henne,
när hon var i kras
Du var salvan som smörjdes på hennes själ

Du fann henne där i törnedalen,
full med rosentaggar
Blodet sipprade fram i hennes sår och rann ut i bäcken
Bäcken som blidas av hennes tårar,
den rann där mellan henne och livet
Där hade du en gång själv varit
Hon såg du förstod
Du fanns tydligt och klart för henne
Du baddade hennes sår
Tog hennes hand och bad henne hoppa
Förenade henne med livet
Du gav henne dagen
och morgondagen
Du gav henne livet