De ljusa minnena sipprat in i hennes huvud
Lyser upp och värmer så gott
Etsats fast
Så många skratt och alla roliga stunder
De tråkiga dagarna är glömda
De dagar hon grät, de dagar som gjorde ont
De som brände som eld i hennes själ
De människor som svek
De fastnade ej

Det är lustigt hur minnet fungerar
En selektivprocess
Men det gör det ack så mycket svårare nu
När hon ser tillbaka ser hon ljus
När hon ser framåt ser hon mörker
Mörkret har klätt hennes väggar, hennes hjärta, hennes själ
Tagit över, erövrat hela hennes värld

Vad hände med hon som tänkte i kulört
Hon som dansade och sjöng
Hon med det smittande skrattet, hon som fanns där
Hon som färgade min värld i de mest magiska färgerna
Var det minnena som fick henne att drunkna?
Var det framtiden som satte skräck i henne?

Hon visste vad hon hade haft, det var känt för henne
Men ej vad hon skulle få
Var det kraven från oss andra?
Hon var ju så duktig, en stjärna i våra liv
Hon lyste upp och blänkte
På alla andra hon tänkte
Stod upp för det svaga
Många var stolta över att vara henne nära
Vilket hon aldrig kunde förstå

För i henne ögon var hon vem som helst
Hon var inte perfekt, hon trampade fel
Men ingen såg det eller såg alla förbi det
För det var så mycket gott i henne som vägde upp allt
Var det andras syn som blev kraven, de som fick henne att leva i förfluten tid?
Var det det som släkte hennes törst på framtiden,
hennes glöd, hennes strävan, hennes hjärta, hennes själ?
Långan har slocknat, men ljuset står kvar vid hennes säng i väntan på att tändas
Än är hon inte kall
Än finns hoppet