SAMANTHA XVIII

          Det finns inga spöken förutom de hjärnspöken som lever i vidskepliga personers sjuka fantasier.  Att en död människa skulle kunna stiga upp ur graven och hemsöka de levande är givetvis rent nonsens.

          Därför kändes det närmast genant att ge sig i kast med Samanthas senaste uppdrag.  Under det sydvästra fästet för Tower Bridge i London finns ett system av katakomber. I dessa påstår sig överspända personer ha sett en huvudlös kvinna vandra.  Kanske någon av Henry VIII:s olyckliga hustrur?

          Sällskapet för parapsykologi hade beslutat att undersöka saken. Samantha och jag skulle få vara med för att göra ett teveprogram om det hela. En reporters första och enda uppgift är att rapportera vad den ser och vad som sker.  Eventuellt egna åsikter skall den hålla inne med.

          Sent en kväll träffades vi - Samantha, jag och en herre i 50-årsåldern, en bulgar som egendomligt nog hette Boris Karloff.  Namnet var äkta, inte pseudonym för någon William Pratt eller annan.  Han var för övrigt inte det minsta skräckinjagande, en mild och verserad gentleman, närmast ödmjuk.

          Vi släpptes in  till katakomberna och porten låstes bakom oss.  Boris hade en myckenhet bagage. Det tog tid att montera upp all hans apparatur. Det var värmekamera,  vanlig kamera, temperaturmätare, seismograf, mikrofoner och bandspelare samt ytterligare en mängd attiraljer som ingen av oss sett tidigare.

          Vi ställde in oss på en lång och meningslös väntan.  Samantha hade med sig kaffetermos och wienerbröd.  Det smakade förträffligt. Luften var kall och fuktig ty vårt uppdrag hade getts sämsta tänkbara timing - november.  Något spöke såg vi inte till.  Boris instrument visade en del smärre skiftningar i temperatur och strålning, men ingenting utöver vad som kunde ha naturliga förklaringar. 

          Vi kände en lättare dallring i golvet men den härrörde, som vi tog för givet, från tung trafik på gatorna ovanför.  Boris, som normalt drack kopiöst med kaffe, tycktes ha reagerat illa på Samanthas hemkokta. Han mådde inte riktigt bra.

          Plötsligt hände något.  Ett fruktansvärt dån skakade väggar, golv och själva luften vi andades.  Sprickor visade sig och vatten började sippra in. Samantha tog mobilen och ringde brandkåren. Hon fick veta att Tower Bridge rasat till följd av sättningar i marken. Rasmassorna hade delvis blockerat flödet i Themsen med höjd vattennivå till följd. Därav det inrinnande vattnet.  Sättningarna hade även kilat fast stålporten genom vilken vi kommit in. Passage kunde inte möjliggöras förrän man fått fram tillräckligt kraftiga skärbrännare.  Även med den mest sofistikerade utrustning skulle forcerandet av porten ta minst 14 timmar.

          Vi stod för ett ögonblick lamslagna men tvingades till handling då Boris tog sig för buken och stöp. Han hade helt oväntat drabbats av smärtor som snabbt blev alarmerande..  Samantha ringde Hammersmith Hospital och bad om råd.  Hon fick tala med en kirurg och fick veta att allt tydde på en svår blindtarmsinflammation. Operation måste ske omedelbart om patienten skulle överleva. 

          Hur vi skulle få dit läkare, narkosutrustning och allt övrigt verkade stå skrivet i stjärnorna.  All konkret kommunikation med yttervärlden var obönhörligen blockerad.

          Nöden har nu ingen lag. Samantha slet av sig sin bh och band med denna fast mobilen vid sitt vänstra öra.  Jag har ofta förundrat mig över de otroliga mängder bråte som kvinnor släpar omkring i sina handväskor men då Samantha började tömma sin växte min respekt. Hon trollade fram en pennkniv, tamponger, nål och tråd, en liten sax, ett antal hårklämmor, en förpackning servietter för sårtvätt, en ask med plåster  samt en fickflaska med whisky.

          Guidad av kirurgen via mobilen satte hon igång att operera. Boris fick dricka av whiskyn vid behov. Emellertid  fann han inte operationen lika plågsam som inflammationen.

          Samantha bad mig att ta saxen och klippa av henne klänningen samt riva den i remsor. Hon skulle ha dem till bandage.  Skickligt fortsatte hon sitt arbete. Lade tamponger i såret för att dränera, räknade dem för att sedan inte glömma någon kvar.  Hårklämmorna fick bli peanger. Då allt var klart sydde hon ihop såret med vackra korsstygn.

          Vattnet steg oroväckande.  Vi hade hittills kunnat använda Boris fotostrålkastare som ljuskälla. Den drevs av ett bilbatteri, men vattnet steg och vi hade ingentans där vi kunde ställa det högre upp. Batteriet skulle snart dränkas och kortslutas varefter vi skulle ha dåligt med ljus. Samantha hade en liten ficklampa på sin nyckelknippa men den var inte till någon större nytta.

          Snart skulle vi stå i mörker och känna vattnet stiga ytterligare.  Situationen komplicerades ytterligare av att Boris endast med största möda kunde stå på benen.  I bagaget hade vi haft ett par fällstolar men dessa skulle inte vara till någon större glädje eftersom vattnet snart var meterhögt.

          Samantha sade oväntat: "Stanna här. Jag kommer tillbaka."  och försvann under vattnet.  Vad som sedan hände måste jag berätta i andra hand eftersom jag inte var med.

          Samantha simmade under vattnet och anlände till en avloppstrumma  som var upplyst med en svag lampa var trettionde meter.  Hon plaskade fram genom avloppsvattnet som, enligt hennes egen drastiska beskrivning "luktade som bårhuset vid strömavbrott i augusti".  Råttor, stora som surikater, löpte överallt,  väste åt henne och försökte nafsa henne i vaderna.  Vid ett par tillfällen ramlade hon handlöst i det det gyttjeliknande kloakvattnet. Trosorna fastnade i något och revs sönder. Hon reste sig med möda och fortsatte sin skräckfärd.  De högklackade pumps som nu utgjorde hennes enda klädsel var till mycken ohägn och föga gagn. Till slut fann hon inte på annan råd än att sparka dem av sig och  springa vidare barfota. Vid några tillfällen inträffade kortare strömavbrott under vilka hon tvingades famla framåt i totalt mörker.

          Slutligen nådde hon  ett utrymme där en stege ledde uppåt. Från ett sprucket rör sprutade en svag spray av dricksvatten. Lite hamnade på hennes kropp och sköljde av det värsta avloppsresterna. Tyvärr hann hon inte stanna och duscha från topp till tå. Tiden höll på att rinna ut.. Hon klättrade och nådde en järnlucka i gatuplanet.  Med uppbådande av sina sista krafter lyckades hon trycka upp den och ta sig ut.  Den första hon mötte var en distinguerad gentleman, en pensionerad f.d. hovrättsnotarie i 70-årsåldern.  Han gick på regelbundna läkarbehandlingar för sitt obehagliga handikapp -  fekal inkontinens. Samantha var något så när ren på kroppen men hår och ansikte var fortfarande svarta av diverse orenligheter. 

          Det var mörkt och gatubelysningen dålig. Mannen tyckte sig se en naken kvinna utan huvud. Synen gjorde att han omedelbart fick de allrasom påtagligaste känningar av sina slutmuskelbesvär. (Samantha gick inte in på saken mer i detalj.)

          Hon fick tag på en förman vid brandkåren och kunde sedan lotsa grodmän och bårbärare tillbaka till det rum där nu  jag och Boris stod upp till halsen i vatten.  Boris kunde ju inte simma under vatten men man hade lyckats  borra hål i berget bredvid stålporten och få ned slangen till en  länspump.

          Vi kom ut via den av Samantha upptäckta vägen.  Man hade då fått ned vattennivån så pass att vi kunde vada och slapp simma. 

          Boris kördes omedelbart till sjukhus för postoperativ behandling. Chefsläkaren på kirurgen meddelade Samantha att hennes operation skulle fått MVG om det varit examensprov för läkarlegitimation.

          Samantha själv blev även hon kvar på sjukhuset. Hon hade ådragit sig lunginflammation och fick ligga med näringslösning i dropp samt ½ tablett Tetracyklin var tredje timme.  Som väl är har hon en utomordentligt stark fysik och ett topprustat immunförsvar.

          Så småningom återvände vi till tevebolaget där Samantha arbetade. Några spökerier hade vi inte med oss men väl en del, på annat sätt intressanta filmsekvenser. 

          En konstig sak: I entrén på tevehuset stod lårar och kartonger staplade så att man fick gå sidledes för att komma fram.  "Håller ni på att flytta?" frågade vi.

          Förklaringen var följande:  Tevebolagets väderflicka, Angelina  Capillodoro, var gravid. Hon fortsatte icke desto mindre att läsa vädret in i det sista. Detta " sista"  kom lite väl oväntat.  En kväll, då hon skulle peka ut ett sig nalkande lågtryck över östra USA hade hon plötsligt vikt sig dubbel framför väderkartan.  Nere på golvet hade hon knappt hunnit få av trosorna förrän hon födde barn, en flicka, mitt framför tevekamerorna. Förlossningen bevittnades av milliontals väderintresserade tittare. Flickebarnet skulle få namnet  Megan.

          Strax började det strömma in paket med barnkläder, nappflaskor, barnmat, tröstar, barnvagnar, blöjor och leksaker. Efter endast ett par dagar hade över trettiofem  ton gods levererats. Avsändaradresserna ledde till USA men även till Canada och Grönland - ja till och med Argentina.

          Megan kunde ju på intet vis tillgodogöra sig allt detta. Beslöts att överskottet skulle gå som gåvor till barnhem i latinamerika.  En långtradare med släp fylldes.  Samantha körde. Jag satt bredvid som kartläsare.  Styrelseledamöter från Röda Korset vinkade av oss. Första anhalten skulle bli Bogota.

SLUT.

EPILOG:

Den som i dag beöker Tower Bridge kommer inte att se ens ett spår efter katastrofen.  Bron som byggnadsverk är registrerad som världskulturarv. och återuppbyggdes på endast två år.  Då den ursprungligen stod klar, 1894, hade uppförandet tagit  åtta år.