Det var där jag vandrade när jag sökte på nytt
för att känna någon slags - väntan på något äkta.
Som när man strykte handen längs hårbotten,
och vinden som följde ryggraden.
den äkta känslan av frihet och öppenhet.

För när jag behövde händer att hålla,
fanns det bara klor som sökte mig för att klösa.
men i skara av hat, urskiljde jag en decimal kärlek.
som ivrigt dansade framför mina ögon och skrek
att jag skulle ta den.

Och så sant som viljan - det greppade jag.
och där stod du - nollställd och tittade.
i dimma av sot och hat av värme, log jag tillbaka.
Steget närmare gjorde att frekvensen ökade, jag brände mig.
Värmen och din mur av identitet fick mig att känna.

Men den port med änglavakt öppnades sakta.
Och din varma handlflata blev ett när jag strök den.
där stod vi, mot världen och log.
I en identitet, vi tillsammans byggt i ett.

Du log. du behövde inte prata. jag kände dig.
redan, som om änglavakterna inte stått vid dörren förrut,
och lett mig in i ditt liv i tidigare millenium.
det jag kände var vänskaplig kärlek och trohet.

I nätter fyllda av tårar av lycka och sorg, delade jag tankar.
Med en skapelse av trofasthet och glädje.
du tog mig med öppna armar och höll kvar.
Mitt hjärta, på högspinn efter det jag sökt - tröst.

Vi fortsatte att vandra och le mot varanda.
inga ord , utan tolkning av krafter.
och den natt, då kände jag.
kraften komma emellan oss. och tillsammans
skapa ett.

För den som står kvar och kämpar för någon,
är den som kraften slår tillbaka i en senare framtid.
biljetten till framtiden och till utveckling.
För så länge du står starkt bredvid mig , Emelie.
så står jag också för dig.

För vi är tillsammans en individ.
som fortsätter kämpa mot det som tog över oss.

För vi kämpar för vår rättvisa.
Vi ska bevisa,
att vi är bättre än dem.

Bara du och jag.