Just då om lördagsnatten när varmblodigt krogfolk vinglar hem med nya telefonnummer i mobilen, och när parmänniskor sedan länge sover inlindade i varandras själar. Just då skriker tomrummen, då skaver det att veta.

Sen i gryningen när frost täcker cykelsadeln och adventsljusstakarna är miljoner, när sömntabletter drogar och munnen tappat smaken. Då tynger det att gå upp. Då värker mina december-sår.

Och som i måndagstrafik när bilister kör förbi i bilar jag inte kan märket på, då karriär blir verklighet på highway. Då skrämmer framtiden likt en lavin och bromsspår blir tydliga i hjärtat.

Just då när jag kämpar med fickorna tomma och ser folk gå förbi gång på gång, när jag tvingas ta steg tillbaka fast jag vill framåt. Då skaver det att leva. Då, när det bästa inte är tillräckligt, när oron putsar insidan av huden och då jag saknar utan att någon ser på. Då växer det.

Hon med uppkavlade ärmar tittar med iskalla ögon, pekar och säger: ”Dig, dig, inte dig, dig och dig men inte dig”. Evolutionens urval. Endast de starkaste överlever.