Du säger
Vi borde prata
Du skriver, du pratar om att prata
bort dina skuldkänslor
Säg vart har jag hört det här förut?
Det var redan en gång för mycket
när jag hoppfull tog luren mot örat
den där lördan
för att höra vad vi skulle göra av idag
istället gjorde du ingenting av evigheten.
Det var en gång men det var en gång för mycket
redan för ett år sedan.
Och nu står vi där igen, ser varandra i ögonen efter spår
på att vi alla är människor.
Och famlar desperat efter bevis, på att kärleken en gång
kommer sluta att överge oss.
Det är du och det är jag och sen så är det han.
Du säger att du är ledsen, du tar på dig en min som säger
att du är så ledsen över mitt problem, att det är mer synd om dig
Han säger ingenting.
Är vi alla brickor, i samma spel? Läggs vi bara en efter en i ett utarbetat mönster
för att sen en efter en falla sönder?
Och du målar din sorg på väggen, så att den överskuggar min
och jag drar mig undan i ilska
Du sliter sorgen ifrån mig, med din ömkliga uppsyn
och jag vill bara skrika för fast jag vet att det finns barn som dör
och dem som aldrig föds och de som dör i krig
så är all min ilska koncentrerad
på den låtsashet som du så representerar
i varje fiber av ditt väsen

Och där du står i hörnet
i din slarvigt instoppade skjorta
och bara tittar på
men aldrig ser
alla skärvor du står på
Jag önskar att du kunde säga nånting.