En följande klyscha av glitter guld och värmande handslag i mörka nätter
Tar den gärna åt mig, suktar efter den varje oktober och drar kyla ner i lungan
Helst att avnjuta vid kaffe genom frostig ruta
kanske rooibos eller choklad för de som stannade kvar vid åren av förhoppningar
Iakttar de få timmar av ljus som värmer
Tillsammans, eller ensam
Bara jag får se det vila på vyer och miljöer

Men vid natten är det inte med mitt samvete jag väljer
Än heller mina borden, måsten och plikter
När snöfrost och månens monologer är det enda som lyser upp genom mörkret
Då fångas jag av lusten, och min längtan

Att få naken ligga i snön, en decembernatt med efterlängtad och beryktad lucia
och inte trots is mot min hud behöva frysa