- Hör du!?
- Nää, vadå?
- Gräset, kan du höra gräset växa?
Erika plirar med sina små ögon ut över den vildvuxna ängen. De grön-gula grässtråna böjs av och an av den ljumma junivinden. Solen smeker ängen med ett sällsamt ljus. Hon lyssnar intensivt men hör bara vinden som prasslar löven och gräset som om det vore silkestunt papper och så en hackspett i skogen bortanför.
- Jag hör inget gräs.
- Jodå, det gör du. Men inte om du lyssnar där ute, säger pappan och gör en svepande gest över ängen som ligger utbredd framför deras kulle.
Du gör det först när du lyssnar här inne, säger han och pekar mot sitt huvud.
Det blir tyst ett tag.
- Mmm, jag tror jag hör nu! säger Erika överraskad och nästan lite stolt.
- Mm, mumlar pappan tyst och ler.