Jag har ofta förundrats över att folk lägger så stor vikt vid vakna kärleksbevis när det är i sömnen som så mycket av ett förhållandes karaktär avslöjas. Glöm kyssar, smekningar, glöm älskog. För sömnen är det intimaste man kan dela med sin älskade. I början av vår bekantskap sover vi inte alls, vi ligger vakna i var sin sida i sängen, för uppslukade av det otroliga i att vi sover tillsammans att vi glömmer att göra just detta. Även framöver vållar sömnen oss problem, vi offrar vilan för närheten och ligger halvslumrande inslingrade i varandra i ställningar som visserligen ger oss båda nackspärr och ryggvärk, men som har den enda fördelen att vi är närmare varandra än våra egna lakan. Var rörelse den ene gör väcker den andre och vi stiger upp glåmiga och illa utsövda. Det tar lång tid innan vi hittar en sovställning som passar oss båda, då du ligger med ryggen mot mig och jag omfamnar dig med ena armen under ditt huvud och den andra under din vänsterarm medan jag borrar näsan djupt in i dina lockar. När vi sover så vaknar vi nästan utvilade.