Det händer ibland att man star öga mot öga med genialitet. De som sträcker ut handen och med en enda elegant rörelse fangar det man själv kämpat i aratal för att na. Människor som säkert aldrig ramlat huvudstupa in i situationer de inte klarar av och trillat ut pa andra sidan tilltufsade, bittra och smutsiga. De är störande bekantskaper. Lysande personifikationer av det ytterst möjliga och om just hur langt utom ens räckvidd det befinner sig.

Och man tvingas försona sig med sin litenhet, tvingas se att hit men inte längre kommer jag. När man ser sig om inser man att detta är ett dilemma som delas av majoriteten av alla man möter. Genierna är tröstande fa.