Tusan... Nu händer nästan ingenting igen... Men ändå för mycket för att det ska kunna hanteras.


Man ska inte ha många vänner, egentligen... Då har man färre att såra, och det är mindre risk att bli sårad.

Man ska inte ha kotakter, egentligen... Då är det inte någon risk att bli hatad, och utelämnad.

Man ska inte gå på stan, egentligen... Då ser inte personer en och de kan inte döma en, då blir man inte förraktad.

Man ska inte vara ensam, egentligen... Då är man mer utsatt för de tankar man stänger in sig själv med, man kan inte bekämpa världen själv.

Man ska inte vara som alla andra, egentligen... För då väljer man inte själv, då väljer man andras smak.

Man ska inte vara annorlunda, egentligen... För då ser alla en, och då blir man dömd och förraktad.

Man ska vara som man är, egentligen... Då får man ju diagnosen psykisk sjuk av människor, och man blir dömd.

Man ska inte hjälpa, egentligen... Då är man själv så utsatt, och synlig.

Man ska inte finnas, egentligen... Då kan man inte inte, då är man fri från alla inten.





Jag hatar mänskligheten...