Av snön på Bergets topp formar jag en boll

med mina händer.

Kramar den och låter den rulla nerför den vitklädda

sluttningen.

Så liten från början, expanderande efter bara

några meter.

Rullande i snirklar och språng, gör den inte uppehåll

en enda gång.

Den innersta kärnan jag kramat så ömt. Är kvar i dess inre,

maskerat och gömt.

Vacker, mäktig och stor rullar den in i dalen.

Lägger sig stilla till ro.

En kula byggs inuti. Fönstren förses med tända ljus.

Ja, faktiskt!

Den ser ut som Guds hus!

Orden som talas formar platser till alla som vill.

Drickande av vattnet från den tinande isen.

Tillsammans byggande goda relationer.

Grundplåten till kärleksvärlden i alla civilisationer.






Britt Gustavsson