Det gar ett decennium, eller tva, och vi är ännu ogifta, barnlösa nomader i en värld av stationära, självmultiplicerande parenheter. Det äter upp mig inifran inte att vi är annorlunda utan vad var avsaknad av engagemang antyder. Att vi inte bryr oss om nagonting, inte ens om varandra. Jag intalar mig att kärlek är mangfacetterad och inte alltid later sig översättas i ett enda prydligt begrepp involverande de tre v:na, men inom mig gnager tvivlen. Kan det möjligen vara sa att ditt behov av att ga emot det konventionella är större än ditt behov av mig. Jag har en känsla av att folk kan vara i stort sett hur revolutionära som helst, sa fort de förälskar sig blir de ända monogama, fortplantningsinriktade, konservativer.